tesshansen

Ju fler steg vi tar, desto fler leder oss bort ifrån varandra,
oändligheten blir bara större och större, hålet mellan oss är inte längre ett hål,
det är något större, något farligare.
Tiden har tillslut hunnit ikapp oss,
det som inte fick hända har faktiskt hänt.
Två personer som varit lika nära varandra som handen
i en varm vante har slitits ifrån varandra.
Detta kanske låter logiskt för oss två, men knäppt,
nästan idiotiskt för någon annan främmande människa.

Om vi skulle gå tillbaks i tiden, då allt var som vanligt.
Två personer, som alltid kommer vara dom dära två personerna existerade.
Det är som om vi tappat något på vägen som vi snart måste leta upp,
som om ett av batterierna börjat sluta fungera och att vi snart är ur funktion.
Jag var din hjälte och du var min.
Procenten för att det skulle sluta såhär var mindre än dom andra,
men det omöjliga hände.
Vem kommer nu torka mina tårar när det är du som sårat mig?
vem kommer nu sitta på andra sidan gungbrädan när inte du finns där längre?
många säger att jag kommer falla, att jag inte kommer orka ta mig upp.
Men samtidigt som du sårat mig lärde du mig också att vara stark,
för samtidigt som jag älskade dig då..älskar jag dig förevigt.