i love my friend
Many times I've gone without a home a meal
A pair of shoes, if you had three you'd give me two
There ain't no other friend like you
we are like a puzzle that they managed to solve.
Hur mycket du än sårade mig. Hur många gånger du än har varit själet för att jag legat sömnlös om nätterna så kommer jag alltid tillbaks till dig.
Jag vet inte vad det är för speciellt med dig men något är det.
Jag tror inte på det folk säger, att man ska vara olika varandra för att passa.
För vi är precis lika du och jag. Samma vilja, samma drömmar, samma envishet om att få vad vi vill ha.
Jag såg mig själv i dig. Du visste inte riktigt vad du ville och valde ibland fel vägar genom fel situationer. Men ändå är det du som gjort mig stark. Dina ord har gjort mig till en bättre människa.
Jag tror att jag hade varit vilsen utan dig, men på något sätt hann jag ifatt dig och nu är vi påväg åt samma håll. Folk säger att dom inte förstår oss, vi är som en gåta som dom aldrig lyckats lösa.
Det finns ingen ledtråd till den gåtan, det finns bara två människor och något där imellan som ingen någonsin lyckats förstå
It'sallaboutjustthatfeeling
"Jag förstår inte var det svåra är att bara släppa allt och gå vidare?"
Att säga hejdå, att sedan aldrig ses igen, att glömma allt som en gång fyllde min tomhet. Hur ska jag besegra känslan inom mig som säger mig att detta är det rätta? "du kommer inte våga" säger dom.
Dom har rätt, jag kommer inte våga.
Jag är rädd att förlora mig själv, att bli någon jag inte är. Men ändå kämpar jag för att fullfölja mina drömmar? Jag vet att det är omöjligt. Det kommer inte gå Tess. Konsekvenserna kommer inte bli detsamma som jag hoppas på.
Jag har alltid varit en vinnare. Men nu är det min tur att förlora.
I couldn't prepare myself for this fall.
Idag är det inte min dag. Den varit fylld med ångest och besvikelse..att det tar aldrig slut.
Okej, jag vet att jag är inne i den månaden, den speciella som alla killar slipper. Men det är inte orsaken till att jag är deprimerad. Det finns dagar långt innan månaden då jag kännt exakt lika dant. Det kan vara blandade känslor. Att inte vara bra nog, söt nog, smart nog, smal nog..det finns många. Det finns saker jag vet, som kan påverka stora personliga problem, saker som ingen i min omgivning vet om förutom jag. Jag skulle vilja skrika ut all min ilska och besvikelse, men jag är rädd att det kommer påverka saker jag älskar, och är rädd att mista.Dagarna kan gå, från morgonen då jag kan känna ångest och bara vill slippa skolan tills kvällarna då allting bara känns fel. Jag kan titta mig i speglen varje morgon och bara hitta fel, att inte hitta något man kan tycka om hos sig själv kan vara jävligt jobbigt ibland. Jag kanske talar om den yttre delen nu, men det finns saker på insidan jag också velat och vill ändra på. Att kunna välja val som kommer påverka framtiden har gett mig ångest, kommer jag verkligen kunna ha förmågan att bli något? något bra? någon som är älskad?. Detta är frågor som jag vet att ingen kan svara på, inte ens jag själv. Men för att bli något bra, eller att lyckas. Måste jag tro på mig själv, jag måste kunna bekämpa ångesten och omvandla den till något bättre, något som gör mig starkare. Detta är bara en vanlig kväll som jag tvivlar på mig själv. En dag då jag sakta faller mot marken.
To not be good enough
Okej, jag vet att jag är inne i den månaden, den speciella som alla killar slipper. Men det är inte orsaken till att jag är deprimerad. Det finns dagar långt innan månaden då jag kännt exakt lika dant. Det kan vara blandade känslor. Att inte vara bra nog, söt nog, smart nog, smal nog..det finns många. Det finns saker jag vet, som kan påverka stora personliga problem, saker som ingen i min omgivning vet om förutom jag. Jag skulle vilja skrika ut all min ilska och besvikelse, men jag är rädd att det kommer påverka saker jag älskar, och är rädd att mista.Dagarna kan gå, från morgonen då jag kan känna ångest och bara vill slippa skolan tills kvällarna då allting bara känns fel. Jag kan titta mig i speglen varje morgon och bara hitta fel, att inte hitta något man kan tycka om hos sig själv kan vara jävligt jobbigt ibland. Jag kanske talar om den yttre delen nu, men det finns saker på insidan jag också velat och vill ändra på. Att kunna välja val som kommer påverka framtiden har gett mig ångest, kommer jag verkligen kunna ha förmågan att bli något? något bra? någon som är älskad?. Detta är frågor som jag vet att ingen kan svara på, inte ens jag själv. Men för att bli något bra, eller att lyckas. Måste jag tro på mig själv, jag måste kunna bekämpa ångesten och omvandla den till något bättre, något som gör mig starkare. Detta är bara en vanlig kväll som jag tvivlar på mig själv. En dag då jag sakta faller mot marken.
To not be good enough
Något stort inuti.
Ju fler steg vi tar, desto fler leder oss bort ifrån varandra,
oändligheten blir bara större och större, hålet mellan oss är inte längre ett hål,
det är något större, något farligare.
Tiden har tillslut hunnit ikapp oss,
det som inte fick hända har faktiskt hänt.
Två personer som varit lika nära varandra som handen
i en varm vante har slitits ifrån varandra.
Detta kanske låter logiskt för oss två, men knäppt,
nästan idiotiskt för någon annan främmande människa.
Om vi skulle gå tillbaks i tiden, då allt var som vanligt.
Två personer, som alltid kommer vara dom dära två personerna existerade.
Det är som om vi tappat något på vägen som vi snart måste leta upp,
som om ett av batterierna börjat sluta fungera och att vi snart är ur funktion.
Jag var din hjälte och du var min.
Procenten för att det skulle sluta såhär var mindre än dom andra,
men det omöjliga hände.
Vem kommer nu torka mina tårar när det är du som sårat mig?
vem kommer nu sitta på andra sidan gungbrädan när inte du finns där längre?
många säger att jag kommer falla, att jag inte kommer orka ta mig upp.
Men samtidigt som du sårat mig lärde du mig också att vara stark,
för samtidigt som jag älskade dig då..älskar jag dig förevigt.
